Det är inte lätt alla gånger, att hänga med i alla svängar det är en sak som är säker i alla fall. Men man får göra så gott man kan. En sak som är säker är i alla fall att jag inte avundas dem som jobbar på sjukhus. För en tråkigare miljö, det får man leta efter. Sen kan jag inget mer än säga att jag beundrar deras engagemang och jobb. Det kan inte vara lätt alla gånger! Man hör så mycket om vården hit och vården dit. Visst en del stämmer säkert och man har själv haft sina aningar. Men så överdrivet som jag vill påstå att andra beskriver det tycker jag inte att det är.

 

Endas sedan vi och Veija hamnade på sjukhuset, vilket vi gjorde två dagar innan hon föddes. Vilket idag precis på dagen är 42 dagar sedan, så har vi känt oss välkommna och fått den bästa vården samt bemötandet. Dock har vi inte så mycket att jämföra med peppar peppar ta i trä! Men visst finns det saker som man borde ändra på inom vården, det har även vi kommit på. En del har vi framfört och det ska tas vidare. Men det är ju som på alla andra ställen. Det ska diskuteras av dem som inte har en aning om hur verkligheten är. 

 

Ett beslut och en förändring lär nog inte ske på ett tag. Men så är det la när allt handlar om pengar hel tiden!? Men man måste få säga vad man tycker, man kan inte gå runt och bara tänka. Man måste våga tycka! Bara en sådan sak att de flesta räknar med att man är två om att skaffa barn, att man har möjlighet som förälder att vara där båda två! Klart att det mesta blir lättare om man är två. Men det är inte i alla lägen som alla är två och det finns tillfällen där man bara är en.

 

Då kan man ju i alla fall försöka göra det lättare för den som är själv. Där har jag planterat ett frö och bestridit en fråga. Som när man får ta steget som är innan man får komma hem med sin ögonsten, familjerum heter det. Precis där är vi nu med vår älskade loppa. Men inte är det direkt anpassat för att man ska vara ensam med sitt barn. Man bor hela familjen tillsammans. Men är du själv som vuxen så kan du inte lämna ditt barn på rummet och gå iväg för att göra alla måsten, äta, lämna mjölk i kylen, ta en dusch, gå på toa och allt annat som man gör varje dag.

 

Man är inte mer än människa, men det är inte lätt att få ihop allt. Man får planera alla besök utanför rummet. Men med en ställning för apparater, en stor och otymplig säng så är det inte lätt. Man kan ju tacka sin lugna själ för att inte alla är på samma plats samtidigt med sina barn. För i köket kommer man knappt in, man tar upp fyra platser med alla saker, på toan får man inte in sängen. Så det är bara till att ha öppen dörr och lämna barnet utanför. Man har inte mer än två armar, men man skulle behöva tio! Det är tur att man har egna lösningar på saker och att man fått personalen att inse problemen så dem ska tas upp på mötena.

 

Vi är två vuxna, men inte hela dagarna, det har vi inte möjlighet till. Alla har vi liv utanför sjukhusets dörrar. Än om man nästan glömt hur det är. Ett vanligt liv utanför, men alla vardagliga rutiner. Hur gör man? Det är nästan så att man får fråga sig själv. Men det är klart, man gör allt för sina små hjärtan. Men nu hade det allt varit skönt att få komma hem. Starta ett nästan vanligt liv, med vår lilla familj. Tänkte vid ett senare tillfälle skriva något kort om förlossningen mm...