Du var...
Det går inte en dag, en vecka, en månad utan att jag tänker på dig. Jag saknar dig från den dagen då du lämnade oss. Det är bra orättvis ibland, dina sista andetag kan jag ej minnas. För jag var inte där, jag var inte vid din sida. Men dina sista ord till mig kommer jag aldrig någonsin att glömma. "Du har så kalla händer! Men du har ett varmt hjärta" också log du mot mig. Minns det som om det vore igår.
DU VAR ETT LÅN VI ALLTID MINNS
NÅGOT UNDERBART SOM EJ LÄNGRE FINNS ♥
Jag kommer aldrig någonsin att glömma den tiden vi fick tillsammans. Än om den var på tok för kort, så var den underbar. Från första till sista stund. Det är jobbigt att ta farväl, det gör ont, det känns i hela kroppen. När någon som betyder så mycket, helt plötsligt inte finns längre. Det blir inte bara tomt, det är ett tomrum som aldrig blir fyllt igen. Det finns ingen och kommer aldrig att finnas någon som du!
Det gör ont, det känns i hela kroppen när jag tänker på den sista tiden med dig. Någonstans så visste jag att det var den sista tiden vi fick tillsammans, inners inne så visste jag det. Men jag hoppades att jag hade fel, flera gånger om. Men så var inte fallet, du blev svagare och svagare som läkarna sa. Men i mina ögon var du lika stark som alltid, för du var min farfar ♥ En farfar som jag aldrig någonsin kommer att få tillbaka.
Det gör ont när jag tänker på det, men det är så här det är. Någonstans så tror jag att det finns en mening med allt. Fast att man ibland kan undra vad en del saker ska vara bra för. Men många gånger i efterhand kan man se och förstå varför det blev som det blev...
