Det liksom bara händer! Det är långt ifrån alltid som man förstår, det är långt ifrån när det gäller som man är beredd. Plötsligt så står man där, man vet att det kommer ske, man vet att det kommer hända alla. Men man vet inte när! Det är skönt, skönt att inte alltid veta. 

 

Jag visste att det var nära, jag visste att det skulle hända. Minns det som igår, när jag blev hämtad från att ha varit på minisemester med bästaste, när jag skulle lägga in min kudde i bagaget och mamma säger. "Den kan du ha inne i bilen" Jag förstod direkt, jag visste. Du fanns inte mer ♥ Det var någon dag sedan, du tog ditt sista andetag, men jag visste. Redan när jag åkte iväg, jag visste att du inte skulle vara kvar när jag kom hem. Men ändå slog det till hårt, tårarna kom och jag minns att tittade upp mot himlen, molnen som sakta rörde sig förbi. Himlen var alldeles rosa. 

 

Jag minns dina ord, som du alltid sa till mig "Du har kalla händer" och jag svarade alltid samma "Ja farfar jag vet, det är dem nästan alltid " Då svarade du alltid "Du vet vad det betyder va!?" Första gången svarade jag "Nej, vadå?" Du visade ditt vackra leénde och sa "Har man kalla händer, så har man ett varmt hjärta" Det är ord som jag aldrig glömmer, jag minns dem! 

 

Jag saknar dina ord, ditt leénde, ditt skratt, din värme, dina kramar, jag saknar dig farfar ♥