Jag hann aldrig ta farväl, så som man ser dem göra på film. Då man innert inne hoppas på att man ses igen, men man vet att det är slut, ett farväl är ett farväl. Jag hann i alla fall säga hej då. När man inte har en tanke på att behöva säga farväl, så räcker det med ett hej då. Hade en förhoppning på att få träffa dig igen, få se dig ännu en gång. 

Jag vet att jag hade svårt att tänka mig att du inte skulle finnas kvar när jag kom tillbaka. Jag ville verkligen inte åka, men det var inte mitt beslut, det var inte mitt val. Med vetsakapen om att du kanske inte fanns kvar när jag kom hem igen, gjorde det hela mycket svårare. Ingenting var kul, inget var intressant, jag ville inget hellre än att åka hem till dig.

Men jag kunde inte berätta för någon, jag kunde inte säga det till någon. Jag höll mig undan i småstunder och tog fram min dagbok, skrev några rader om längtan, saknaden, kärleken och hoppet som aldrig övergav mig när jag tänkte på er där hemma. Värsta sommaren i hela mitt liv, sommaren 2003. Fast jag fick resa till Göteborg, fara till Simrishamn och bara leva livet så var det en ständig längtan, saknad och vilja att åka hem igen.

Åka till Göteborg, fara till Simrishamn kunde jag ju göra vilken sommare som helst tyckte jag, endast 13 år. Men nu förstår jag varför jag var tvungen att följa med, varför mamma och pappa inte ville att vi skulle vara hemma hela sommaren, men jag hade så gärna velat säga farväl. Men jag tackar han där uppe för att det var farmor som fick sitta vid din sida farfar när du somnade in.

4/8-03 Farfar aldrig utan dig ♥ Glömmer aldrig...