Hann aldrig ta farväl...
Hann aldrig ta farväl, hann aldrig säga att jag älskar dig. Hann endast säga hej då vi ses igen, med en förhoppning och en vilja att det skulle vara sant, att vi skulle ses igen. Hade svårt att förstå, att du kanske inte fanns kvar när jag kom tillbaka, svårt att inse att det faktiskt kunde ske samt att det skulle ske.
Det fanns andra som viste, det fanns andra som innerst inne hade gett upp. Men tanken på att du skulle försvinna, tas ifrån mig, den fanns aldrig. Den var så långt borta att jag inte kunde finna den, gömt den långt, långt bortom all tid och rum. Men tiden den hann ifatt mig och där stod jag, kramade min kudde, så hårt, så hårt. Min blick fäst uppe bland molnen, tårarna som rann ner från min kind. Mammas röst i mina öron "Men du vet att farfar han har det bra nu, han är där uppe ibland molnen och tittar ner på oss"
Än idag kan jag sitta med blicken fäst mot himlen, på ett moln så långt bort men ändå så nära. Med förhoppningen om att jag ska få se dig farfar, en alldra sista gång.
Det fanns andra som viste, det fanns andra som innerst inne hade gett upp. Men tanken på att du skulle försvinna, tas ifrån mig, den fanns aldrig. Den var så långt borta att jag inte kunde finna den, gömt den långt, långt bortom all tid och rum. Men tiden den hann ifatt mig och där stod jag, kramade min kudde, så hårt, så hårt. Min blick fäst uppe bland molnen, tårarna som rann ner från min kind. Mammas röst i mina öron "Men du vet att farfar han har det bra nu, han är där uppe ibland molnen och tittar ner på oss"
Än idag kan jag sitta med blicken fäst mot himlen, på ett moln så långt bort men ändå så nära. Med förhoppningen om att jag ska få se dig farfar, en alldra sista gång.
