Ibland är man mållös man vet inte riktigt vad man ska säga eller vad man ska göra. När minnena är det enda som lever kvar, de finns där som om det vore igår. Man minns precis var enda litet steg som togs. Det är underbart och vackert man vill inte vakna upp ur drömmen, man vill för evigt ha det som det var då. Ibland är livet bara så underbart, man vet inte vad man har/hade från man förlorar det.

Man känner den där känslan att man saknar allt som man hade, allt de där som aldrig kommer igen, det känns tungt. En känsla som aldrig kommer att försvinna så länge vi lever i en verklighet. Men ibland är livet så fruktansvärt, det finns inga ord som kan beskriva det som hänt, det är bara en så stor tomhet inom en. Men man får försöka gå vidare, leva livet som om ingenting har hänt, men de går inte. Livet måste gå vidare men man får ta det i sin egen takt. Försöka att leva för dem man har förlorat...

R.I.P Nina, Farfar, Gustaf och Gunnar ♥