Det tar ett tag innan man inser vad som hänt, att du aldrig kommer tillbaka. Att du är borta för gott. Det har gått en vecka sedan du lämnade oss, jag saknar dig något enormt. Men jag vet att du inte kommer att komma tillbaka.

Det känns så svårt, jag vill fortfarande inte inse att du är borta, de första dagarna när din bur inte var i köket så inbillade jag mig att du var ute i trädgården som vanligt och att pappa hade tagit ut buren för att skrubba av den. Men det var bara en dröm, för när jag kollade ut genom fönstret så var där ingen bur och du var inte där.

Det enda som jag såg var din boll, den låg helt stilla på samma plats som alltid. Ett minne som för alltid kommer att finnas kvar, än idag så ser jag dig där ute bredvid bollen. Gunnar du föll och du stod med dina tassar på vår jord, du är älskad och saknad!