Tyvärr så lever jag i en verklighet, det är inte alltid som jag orkar och vill inse. Inse det som hänt, att det är sant och att det kommer att förbli så som det är. Ända tills vi åter igen får vara tillsammans, det är svårt att inse att det som hänt är verklighet. Jag vill dela denna verklighet tillsammans med dig, du var min bästa vän, den som kände mig bäst den som stod mig närmst hjärtat, den som alltid fanns där för mig. Nu är du min ängel och kommer för evigt att finnas i mitt hjärta och vid min sida. 

Jag vet att du är där ute någonstans, jag letar och letar men finner inget svar. Ett svar som jag aldrig någonsin kommer att finna, jag tror inte på Gud och allt det där. Men jag hoppas av hela mitt hjärta att det finns ett liv efter döden, så att du och jag kan få vara tillsammans igen. Jag kommer någon dag att få vara i din famn igen, känna hur ditt hjärta slår för mig, jämna och fina slag. 

Fick tillbaka mitt sjukdomsarbete idag, men för mig var det inget arbete så som alla andra. Det var en sann berättelse om dig, människan i mitt liv som så hastigt bara togs ifrån mig. Fick högsta betyg på uppsatsen, men det bryr jag inte mig så mycket om, utan det som betydde något för mig det var att jag fick skriva om dig, det väckte så många fina minnen. Vill bara kunna resa tillbaka i tiden, för att få träffa dig en sista gång, få säga hur mycket du betyder för mig och hur otroligt mycket jag älskar dig. Men det förblir en dröm, en dröm som så ofta känns så sann, önskar så att min dröm kunde bli till verklighet.

Nu sitter jag här i min ensamhet, tänker på dig och fäller en tår för att jag saknar dig så sjukt mycket. Det går inte att beskriva hur jag känner. Saknaden är större än någon annan på denna jord någonsin kommer att kunna föreställa sig. En del säger att det går över med tiden, man lär sig att leva som det är. Men för mig så kommer det aldrig någonsin att vara slut, min dröm kommer för evigt att leva kvar. Alla minnen med dig, det är något som jag alltid kommer att bära med mig.

Plockade för en stund sedan fram en av mina gamla dagböcker från 2003 året då du lämnade oss. Det värsta året i mitt liv, kommer alltid att minnas. Hittade ett dagboksinlägg som jag skrev den 25/7-03

"Mina tankar och funderingar! Idag har jag tänkt på farmor och farfar! Jag vill att det ska va som vanligt som der alltid har varit! Men det går inte. Jag vill inte att någon ska vara sjuk, men varför just farfar? Varför, varför...? Jag älskar er!" / Therese Krya på er!    

Känner hur det bara kommer fler och fler tårar ner från min kind. När jag läser dag efter dag, hur mycket jag älskar min farfar. Ibland undrar jag om jag inte var starkare då, känner mig ibland så svag, kan fälla en tår så fort någon nämner ordet farfar. Men då, jag skrev dagbok samma dag som du lämnade oss!

4/8-03 Måndag!

Idag när jag kom hem från kampingen, så hämtade mamma o Johan mig hoss Tina! När jag skulle lägga mina saker i bilen så sa Johan o mamma att Farfar hade dött! Jag blev helt stum! Men jag tycker att det e skönt för farfar att han somnade in, så han slapp lida! O farmor tycker samma sak! Men jag kommer alltid att tänka på farfar! Han sitter och tittar på mig ifrån sitt måln o om det inte finns några måln så såver han en stund! Allt bara snurrar runt i huvudet farfar död, farmor själv? 1000 pussar och kramar till er från / THERESE

Jag vet inte hur jag orkade att sitta samma kväll och skriva det. Nu kan jag inte skriva en rad om dig farfar utan att jag gråter, du är och förblir världens bästa farfar älskar dig //Din Therese!