Jag vet inte vad jag gör, varför jag gör det eller något. Helt förvirrad och vet ingenting. Saknar bara allt som varit, de kommer aldrig komma igen.

Med tårarna i mina ögon, gråtet i halsen och tårar som vilken sekund som helst kommer att falla från min kind. Salta små tårar, för att jag saknar allt som varit, längtar tillbaka. Men förstår att det aldrig kommer bli som förr, men måste få sakna det och önska.

Vet att man inte ska ta allt så seriöst, men är man extra svag så gör de ont. De tar hårt på en även om ingen ser. Jag visar inte det för någon, det är ingen som vet. Det är heller ingen som behöver veta. Hur jag känner, hur jag mår och allt de där jag sköter de helst själv.

Behöver jag någons stöd, ber jag min älskade vän. För hon förstår mig alltid, vi är starkast tillsammans. En fråga som vi båda nog har frågat oss själva är "Varför finns dessa varelser och detta fenomen?"

Ingen vet svaret, man får bara leva livet som det blir varje dag. Vi lever bara en gång, så ta dagen som den kommer. Innerst inne så mår jag kanske inte så bra, men det är inget större, så varför göra det till en stor sak?