Jag vill inte ha de såhär längre, jag orkar inte. Vill inte mer, det blir bara värre och värre. Varför är det ingen som förstår. "Ett liv utan dig vill jag inte leva"

Du var mitt allt, jag vill verkligen inte leva utan dig. Men jag är så illa tvungen, det är inte ditt fel, det är inte mitt fel. De är den där jävla sjukdomens fel Cancer jag hatar det.  Tänker på dig varje dag, kan inte sluta.

Saknar dig bara mer och mer. Det är ingen som vet hur jag känner det, det är inget som vet hur jag har det. Alla tror att jag har det så bra och att jag mår hur bra som helst. Men den enda som vet hur jag har det är du! Du förstår, du finns alltid hos mig.

När jag tänker på dig känns allt mycket bättre, men lidandet försvinner aldrig. Inte förrän den dagen då jag får träffa dig igen. Varje gång det uppstår problem, tänker jag på dig, du får mig att må bra. Men hade mått mycket bättre om du varit här hos mig. Om allt varit som det var innan. Men det kommer aldrig bli som det var innan.

Den tiden vi hade tillsammans kommer aldrig igen, det fanns ett slut, ett slut som inte var speciellt underbart. Sorgset och dystert, inget hopp, men allt som har något dåligt bär något bra med sig.

Tiden med dig kommer jag aldrig att glömma, det var hela mitt liv. Just nu lever jag inte som jag borde, lever ett halvt liv, min andra halva det var du. Du var mitt halva jag, nu finns du inte vid min sida mer.

Vill inte förstå att detta inte är någon dröm, att det är verklighet. Jag vill inte förstå de som hänt. Lever numera i min egen lilla värld...