Jag trodde aldrig att jag skulle falla, allt gick så fort. Jag stod där, försökte knyta mina skor, fällde upp min krage så den blev stor. Jag gick omkring och funderar på var du bodde, stan var bara så annorlunda, allt är annorlunda sedan jag träffade dig, den där dagen.

Det var skolsken överallt, det var så länge sedan, de känslor som nu smugit sig fram igen, var har dom varit? Det är nu natt, och ganska så kallt, men du är så varm, även du inte är vid min sida. Jag känner hur din hethet stiger, jag brinner av kärlek. Jag vet att du tycker att det är okej, att jag inte kan sluta tänka på dig.

Men dina ord är så irriterande, du är så irriterande och populär. Det kanske är ett slags mirakel att jag inte är hos dig, men har jag någonsin funnits där hos dig? Eller det kanske plötsligt blir ett mirakel att jag kommer vara hos dig, du är mitt mirakel i vilket fall som helst. Hela mitt liv har jag trott att jag har kunnat sväva högt, högt över marken, men nu har jag insett att jag svävar på moln, för jag tänker på dig.

Nu kommer alla känslorna på en och samma gång, vi möttes mitt i vintern, du och jag. Allt var så underbart, då jag skulle öppna dörren för jag skulle gå ut. Ut i snön till dig, då vi skapade vår vackra vintersaga…