Farfar jag kan än idag inte fatta att du inte längre finns vid min sida, fysiskt.
Men psykiskt är du alltid vid min sida.
För det finns ingen och då menar jag ingen som du.
Du hade och kommer alltid att ha den där speciella platsen i mitt liv.
Ingen kommer någonsin ta din plats, det finns bara en som dig, världens bästa farfar.
Saknaden är något jag dagligen lever med.
Den finns alltid där, om jag nu inte hade varit så säker på att du vill att jag ska vara lycklig, så hade jag inte fortsatt att kämpa.
Jag tänker på dig varje dag, drömmer om allt som vi gjort tillsammans.
Du är den personen jag skulle kunna göra vad som helst för att få tillbaka, eller bara få träffa dig en sista gång, för jag fick aldrig sagt allt till dig som jag så gärna ville.
Jag fick aldrig sagt hur otroligt mycket jag älskar dig och hur mycket du betydde/betyder för mig.
Dagen då du lämnade mig fysiskt, så fanns jag inte vid din sida, det är något som jag ångrar djupt och nu får jag leva med det resten av livet.
Jag vet att jag inte besöker din grav så ofta, men det är för att jag inte klarar av det, all denna saknad och sorg är så stor.
Men jag tänker på dig varje dag och jag önskar/inbillar mig att du hör allt jag säger till dig.
Det kanske låter fel, men jag saknar dig så att jag inte vet vad jag ska ta mig till.
Jag hatar att leva utan dig, inget är som de borde vara.
Det kommer heller inte bli det.
För du är borta, nu och för alltid.
Du kommer aldrig komma tillbaka till mig, hur mycket jag än önskar och vill.
Du är borta, långt borta men ändå så nära.
Det som jag vill få fram, med allt de här är att jag saknar dig så att det inte finns ord.
Att jag älskar dig av hela mitt hjärta FARFAR<3