Men gud varför kan jag inte bara acceptera det? Att det är som det är och kommer för alltid att vara så! Kan inte göra något ogjort, måste acceptera det som de är! Men jag kan inte, saknar dig fortfarande, lika mycket om inte mer! Det blir aldrig mindre, saknade växer och växer.

Farfar jag vill bara ha dig tillbaka, du var den enda som förstod mig till 100 % när du var hos mig var det inga bekymmer, om det kom några problem så löste vi dem tillsammans. Nu när du inte finns här mer, då kommer alla problem, vet inte vad jag ska göra.

Tidigare hade jag inga bekymmer, men nu när man blir äldre och äldre. Då kommer allt, jag vill inte bli vuxen, när man var liten hade man inga bekymmer. Vill ha tillbaka den tiden som varit. Men den kommer aldrig komma igen!

Var vid din grav idag, minns att du och jag brukade gå där igenom när vi var ute och gick, det kändes som om du var så nära, att du var där vid min sida. Då jag samtidigt mins att jag sa "Känns bara så onödigt att gå hit, farfar finns med mig vart jag än går, jag behöver inte gå hit för att skänka mina tankar till farfar"