Tänker på hur det var för snart 4 år sedan, då du fortfarande fanns vid min sida! Den tiden var underbar fram tills den 4/8-03! Det var nog den värsta dagen i mitt liv, en del försökte få mig att förstå att det var nu över, allt vi gått igenom var över. Men för mig tar det aldrig slut, min saknad efter dig den tar aldrig slut!

Tiden har för mig stått stilla sedan den 4/8-03, minnena lever kvar än idag, tänker på dig varje dag! Det finns inget gå vidare för mig, jag går ingenstans utan dig! Salta små tårar jag fäller sällan, men när dem väll kommer ner från min kind, så är det för dig, jag saknar dig så att det inte finns någon som någonsin kommer att förstå hur mycket jag saknar dig! Det finns ingen annan som är värd mina tårar mer än du!

Det kommer aldrig någonsin att finnas någon som betyder lika mycket för mig som du gjorde/gör. Som många gånger förr har jag sagt dessa ord, för mig är du inte död! Du kommer aldrig någonsin att vara död i mina ögon, för mig lever du kvar inom mig. Dem 4/8-03 var jag hos min bästa vän, blev hämtad den 5/8-03 fick veta när jag blev hämtad! Mamma sa till mig att jag skulle behålla min kudde inne i bilen, men jag förstod inte varför, jag kunde ju lägga den där bak!?

Men tog med mig den in i bilen, då jag fick se min bror. Helt förkrossad han satt i baksätet. Jag
förstod ingenting, så satte sig mamma och bakade ut bilen på vägen. Samtidigt som jag frågar "Varför är Johan ledsen? Oh var är pappa?" Jag såg hur tårarna började komma i mammas ögon, "Pappa är där hemma, han mår inte så bra" Hann tänka mycket, under de få sekunderna innan mamma sa vad som hänt! "Farfar dog igår..." Jag ville inte förstå, jag ville verkligen inte lyssna! "Men det var bäst så efter allt lidande, han somnade stilla in när farmor var vid hans sida" Nu förstod jag varför jag skulle ha kudden, tårarna kom som ett vattenfall, det fanns inget slut.

Enda sedan den dagen har jag varit halv! För halva jag är i himlen, jag fick trösta mig med att Nina min älskade kanin som dog året innan inte var ensam i himlen numer! Men det hjälpte bara lite, jag försökte de första dagarna att förtränga det som hänt. Jag ville inte inse att du var borta och att jag aldrig mer skulle få träffa dig. Men när jag träffade farmor, så förstod jag att du var bort, du fanns inte vid hennes sida, inte fysiskt men psykiskt!

Men sen efter ett par månader följde jag med mamma till hennes jobb för att hjälpa henne, då fick jag se en skyllt där de stod Allan Andersson och Ingbritt Andersson, fick då för mig att du hade flyttat hit och att du inte var död. Men sen slog mig tanken mig att varför skulle du flytta ifrån allt och alla oh farmor? Bara lämna oss alla? Nej, det stämde inte, men jag önskade så att du skulle komma ut från porten! Fast ändå inte, det var farmor som skulle gå vid din sida inte den där Ingbritt!  

Men jag har nu efter snart 4 år börjat inse att du inte kommer komma tillbaka, men att vi kommer träffas igen. Jag vet och jag längtar så! Vill att denna dag ska vara idag. Varje morgon när jag vaknar önskar jag att du ska ringa, att du ska visa att du liksom fortfarande finns.  Men du behöver inte, för du finns alltid hos mig FARFAR<3