Ensamma är vi alla, det är något som är tragiskt, men så är livet. Ensam sägs vara stark, men inte alltid, är man ensam är man inte alltid stark. Även om man utger sig för att vara det. Man känner en sten i bröstet, den tynger ner en. Man vill bara sluta att existera, men det bara går inte. Man orkar inte göra det själv, man vill ha någon att dela det med.

Men ibland är man ensam, så ensam. Det finns ingen vid ens sida, vad gör man då? Man måste nu vara stark, klara sig själv, stå på egna ben. Men det är inte alltid man orkar, orkar vara stark. Inte ensam, alla behöver någon vid ens sida. I längden är det ingen som orkar, orkar stå på egna ben och klar sig själv. Det vet både du och jag! Vill bara sluta existera, få fly från allt och alla, från hela verkligheten, men det är inte alltid så lätt att ta detta steg, när man står där ensam.

 Klart man visar sig stark och tuff inför andra, men under ytan är vi alla lika svaga i längden, det beror helt och hållet på hur verkligheten tar tag i problemet. Är det ingen som ser, då är det lätt att bara fly, för att ingen vågar bry sig. Ta sitt liv och vandra iväg upp bland molnen till alla änglar.

Men är de folk som bryr sig är det hela inte så enkelt, det är ju någon annan som blir lidande, när jag själv slutar lida, man kan inte längre bara se till hur man själv ser på problemet. Det är de här som betyder så mycket att någon bryr sig om en, när man är så nära att ta detta beslut. Men när man tillslut har gått igenom det tillsammans så känns allt mycket lättare och allt blir sakta bra igen.

Även om det inte känns så när man står där ensam med livet på en skör liten tråd, som snart kommer att klippas av, men plötsligt så finns någon vid ens sida. Det är de lilla som är värt så mycket, för så många. Se dig runt, det finns människor som är ensamma…