Varför ska de ske? De behöver inte ske! De får inte ske!
Alla ni som lämnat vår jord ni är älskade av många, men saknad av fler. Även om ni inte ser det, eller om ingen vågar erkänna. De som var taskiga och som irriterade sig på er. Det finns ändå någon som saknar er. För de som hände var inte meningen, men det är för sent nu. Alla som kände er gråter för er.
Ni anar inte, hur jävla piss of jag är på allt och alla som bara håller på. Det är ingen som kan förstå, men jag förstår. Men det räcker tydligen inte att det bara är jag som förstår, när någon har det svårt. Människor mot dåligt både fysiskt och psykiskt. Men det är tydligen ingen som förstår, människor mår inte alltid fysiskt dåligt, de håller de inom sig, för att de inte vågar visa hur de mår. För att det inte är någon som bryr sig. Att alla är så ego, man vågar inte visa att man mår dåligt, på grund av att människor är som dem är.
Man ska kunna va sig själv i alla lägen. Inte falla för grupptrycket, det är inte lätt alltid men om man försöker gång på gång, tillsist så funkar de alltid! Våga stå för de du tycker och tänker. Ha egna tankar och åsikter. Om du står upp och är stark, så kan du rädda någon annans liv, du kanske inte ser det själv. Men jag ser, att en enskild människas förmåga att våg stå upp mot alla de andra kan rädda liv. Kan inte förstå hur människor tänker. Att de inte ser, att människor mår dåligt.
Tänk att själv känna sig helt meningslös, må psykiskt och fysiskt dåligt dagligen, varje gång du vaknar vet du vad som väntar dig när du går utanför dörren. Du vill inte, men du måste. För mamma säger det, du har inte berättat för någon, du vågar inte. Inte ens för mamma eller pappa. Du har inga vänner, ingen som du kan lita på.
Du får bara taskiga sms och mejl när du är hemma, du är inte säker någonstans. Du terroseras dagligen 24h om dygnet, du vill bara försvinna. Du känner klumpen i magen när du tar ditt första steg in i skolan. Du känner allas blickar emot dig, hur de kastar ur sig fula saker och fäller dig i korridoren. Att det inte är någon som hjälper dig upp. Du känner dig bara så meningslös. Men du rester dig upp och går vidare, in och sätter dig på din plats.
Väntar på att lektionen ska börja eller snarare sluta, för du vet vad som kommer att hända här näst. De andra som sitter där inne börjar kanske saker på dig, knuffa dig. Du vill bara försvinna, men då kommer din räddning läraren kliver in, säger till alla att sätta sig på sina platser och vara tysta. Personen bredvid dig fortsätter i största allmänhet att terrosera dig men små retande ord, men det är ingen som ser, eller snarare bryr sig. För det är ingen som vågar säga emot. Tiden går ytterst långsamt, du vill bara att ännu en dag ska ta slut.
Så blir det äntligen lunch, alla springer och ställer sig i matkön, men du går sakta. Du vet att det spelar ingen roll om du kommer först eller inte för du får ändå stå sist. Det är flera som ropar fula saker och som ”råkar” knuffa till dig när du går med din matbricka bort mot bordet i hörnet. Nu får du en avkopplade stund för dig själv, det är ingen som terroserar dig. För alla har fullt upp med maten, ingen som sätter sig hos dig, du får sitta där själv.
Så ringer de ut för rast, du går och tar din jacka. Men när du ska ta din mössa så hittar du inte den, det är någon som har tagit den för att jävlas med dig, de börjar kasta runt den, du står i mitten och hjälplös försöker få tag på de som är ditt. Det är ingen som har rätten att ta någon som är ditt, men ingen vågar stå emot, stå på din sida. Du får tag på mössan och springer ut.
Men du vet vad som väntar dig, de ”tuffa” gänget kommer fram till dig och frågar om du har pengar. Du svara inte, de börjar knuffa dig, du tappat balansen och ramlar, de fortsätter att sparka, slå. Bara mer och mer, människor står runt omkring, men ingen gör något.
Men plötsligt så kommer det en person som är precis som jag. Går in i klungan knuffar undan dem som slår, börjar skrika. Du förstår inget, blir förvånad. Jag hjälper dig upp tar dina saker och följer med dig in. Det är ingen som förstår vad jag gör och varför. För alla är så blinda, de ser inte. De som du var med om, är deras fel inte ditt.
Plötsligt känner jag en knuff i ryggen och får höra ett antal fula ord ”Din jävla hora, vad gör du?” Vänder mig om, känner hur ilskan bara stiger inom mig, att ni inte förstå. Kan inte hålla mig, men jag vill inte bråka. De behöver inte sluta med bråk, jag säger nu bara vad jag tycker och tänker. Jag är stark, jag vågar stå upp inför alla er andra, jag är på din sida. När jag sagt vad jag tycker och tänker vänder jag mig om, tar din hand och går.
Du frågar med darrig röst, varför gjorde du så? Hur vågar du? Jag förstår precis hur du tänker, det är inte lätt att va den som är utsatt, men någon måste våga stå emot alla de andra. Jag svarade att jag gjorde så för att det var de ända rätta, det ska inte behöva va så att någon ska utsättas för de du utsatts för, det ska aldrig mer behöva hända dig eller någon annan. Du börjar gråta och frågar åter igen hur vågade du? Jag behöver inte tänka, jag bara säger ”Det är inte fråga om att våga, man tänker inte så, man bara gör det” Det som hänt, är något som inte får hända. Att se någon må så dåligt får mig att må dåligt, jag lider med människor.
Men jag kan inte hjälpa alla, det måste finnas fler människor som jag. Om du själv tänker dig in i det som jag nu skrivit, så kanske du kan förstå, hur människor mår. Hur det är att vara annorlunda och inte bli accepterad för den du är. Så snälla våga va dig själv, ha egna åsikter och tankar. Våga stå upp mot alla de andra som inte har insett vad som är rätt och fel.
Det kan rädda någon annans liv, alla förtjänar vi att leva, exakt alla. Alla är vi olika, man kan inte älska alla men därför ska man inte hata någon heller, det finns ingen anledning, man tar i så fall avstånd från den personen. Man börjar inte mobba henne/honom.
Jag älskar inte alla, för det går inte. Men jag lämnar i stället dem i fred som jag inte funkar tillsammans med, för så gör de med mig. Det är bättre så, för då mår alla bra. Man måste kunna vara annorlunda, få va sig själv i alla lägen.
Ingen ska behöva utsättas för mobbning, det har inte med vilken sexuell läggning man har, vilken hudfärg, ögon färg, ålder, utseende att göra det är bara vi människor som inte riktigt kan acceptera andra människor. Det är inte fel på de människor som vågar vara sig själv, inte heller på dem som inte vågar det. Hela samhället är fel! Det är de som är felet, att vi inte kan acceptera varandra. Men snälla försök, väx upp ni som är så patetiska som trycker ner någon annan.
