När tårarna kommer och allt känns så svårt. Något tungt tynger mitt bröst, det känns som om jag bara kommer längre och längre ifrån dig. Allt bara svartnar och jag känner hur ensam jag är, det finns ingen vid min sida. Allt är bara så grått och tråkigt.

Det finns ingen glädje kvar i mitt liv, inget skratt, allt är bara borta, för du var min glädje. Så långt, långt iväg från mig som de går. Alla har bara försvunnit, lämnat mig ensam kvar. Här där allt är dystert och trist, utan glädje. Bara sorg, saknaden efter dig, den bara växer.

Känner hur klumpen bara växer, växer och blir större och större för var dag som går. Det finns inget att leva för, varför jag? Ensam, liten och ynklig jag känner mig, varför ska jag, just jag lida så? Allt och alla bara lämnar mig gång på gång, men den som sårat mig mest, det är du! Varför?
Jag kan inte förstå, jag som var så snäll och rar mot dig, gjorde inte dig något ont. Men ändå så är det du som sårar mig så djupt, men det är fortfarande dig som jag saknar mest. Men kan inte förstå varför!

Efter allt ont du gjort mig, så älskar jag dig lika mycket ännu. Allt är bara så jobbigt utan dig, de känns så svårt, allt som jag nu måste klara själv. Som du och jag gjorde tillsammans innan. Det är så jobbig, känner den där klumpen i bröstet igen, den blir bara tyngre och tyngre.

Tillsist kommer jag inte orka mer, den tiden kommer snart. Snart, kommer vi träffas igen, få va tillsammans, så som de ska va du och jag. Äntligen få va i din famn igen, önskan om att det ska ske, längtan efter dig får mig att göra det…