Du kom som en ängel, du gick som en ängel. Allt du lämnade efter dig, det var så mycket värt. Jag älskar dig för den du var för mig, min kärlek och allt det där. Saknaden var så stor dagen då du lämnade mig, men har nu börjat tänka klart, har nu insett att jag inte saknar dig så mycket som jag tidigare trodde.

Från början kändes allt så dystert, som om hela mitt liv tog slut då du lämnade mig, du var trots allt den jag älskade av hela mitt hjärta. Men nu är livet lika ljust som de var tidigare om inte ljusare, har nog aldrig mått bättre! Livet är så sjukt underbart.

Alla tårarna har nu runnit, de har tagit slut. Det finns inga tårar för dig mer. Har insett att du inte förtjänar det, de du gjorde mot mig. Kommer aldrig att glömma det, så ont. Det gör ont än idag, då jag av någon händelse råkar tänka på det.

Hur man kan älska någon så som jag älskade dig, kan jag inte förstå och du förstod nog inte det själv. För då skulle du inte gjort så mot mig. Hann nog aldrig att få dig att förstå hur otroligt mycket du betydde för mig. Men det är skit samma nu.

Men jag kan inte heller förstå hur man kan bli så som du har blivit, så förändrad. Klart att jag förstår att du har förändrats för det gör vi alla inklusive jag. Men du är inte i närheten av samma person, som jag en gång föll pladask för. Du var så underbar, och allt de där.

Men nu nej jag vet inte hur jag ska beskriva dig. Men du föll troligen för grupptrycket, så otroligt fegt. Att inte våga stå för det man själv tycker och tänker. Att ha egna åsikter, tycker att det är så patetiskt om det nu var så. Men de lär jag aldrig få veta, för du vågar säkerligen inte stå för det, men det är skit samma för du har inte med mitt liv att göra mer…