En mardröm...
Står inne i köket kollar ut på de snötäckta landskapet. En glittrande sjö jag ser, täckt med ett tunt lager snö. Men ingen som vet vad som kommer hända. Det är inte bara snö på den lilla sjön, även täckt med is. Men bara ett tunt, tunt lager. Men det är ingen som ser. Snön liggerdjup runt om kring. Jag trodde att det bara va jag som kunde se så vackert det var. Men så fel man kan ha, det var fler än jag.

Bara en liten stund efter jag stått där och tittat ut över de vackra snötäckta landskapet, jag plötsligt ser en liten flicka som tar sina första och sista steg på den snötäckta sjön. Den som var så vacker, men allt vackert döljer inte bara vackra saker inom sig. Isen den sprack och flickan skrek.

Men det var ingen som såg, ingen som hörde. Det var bara flickan och den lilla sjön. Den ända som såg, det var jag. Men vad skulle jag göra, 100 meter där ifrån jag stod i mitt varma kök med en varm filt runt min kropp. Vattnet mötte flickans kropp, jag hörde hennes själ skrika. Jag fick panik, slängde koppen jag höll i min hand.

Kastade mig ut i snön, kände den kalla vinden som tog tag i min kropp fängslade min själ. Men jag gav inte upp, den lilla flickan kämpade för sitt liv. Jag kände hur jag sakta började frysa till is. Men tanken på att den lilla flickan inte skulle få se solen igen fick mig att kämpa.

Flickans skrik, började sakta försvinna men i sista sekund jag han ta hennes hand. Jag kände hur hennes kropp blivit till is men hjärtat pumpade blod, det var i denna stund jag förstod. Vi var två om samma sak. Min kropp som varit som is en längre tid, sedan du lämnade mig, men mitt hjärta pumpade blod.

Flickans ögon som stängt sig öppnades sakta och jag möttes av två blåklara ögon. Jag fann åter hoppet och flickan lika så, vi hade faktiskt varandra i den kalla vinter kylan. Nu satt vi där, flickan i min famn. Det kändes som om vi funnit varan.

Tillsammans vi fick upp värmen, hennes iskalla kropp mot min. Men kallt och kallt blev i denna stund något varmt. Vi tog varandras hand och tog våra steg. Mot stugan, vi var på väg in i värmen för att börja om. Nu var det slut på de gamla, det var dag att ta nya och friska tag.

Men jag kan inte än idag inte fatta att det har varit du och jag. Du var som den vackra sjön men så hemsk. Du höll de hemska inom dig. Precis som sjön, snön täckte över den tunna isen, det var ingen som såg. Precis som med dig, jag kunde inte se att du var så hemsk.

Men efter att man gjort ett misstag då lär man sig och gör inte om det i första taget. ”Man lär sig av sina misstag”