Ett barns konkreta tankar om himlen som en plats dit de någon gång kommer, glider sakta över i den vuxna kvinnans förmåga till abstrakt tänkande. Tänker, på allt det som barnet sagt.

Kanske är döden de häftigaste vi får vara med om, det är ingen som vet. Att slippa känna, att slippa tänka, slippa drömma om att falla djupt ner utan botten. Bara få falla långt, långt ner, dit ingen ser, man vet aldrig när man är djupt, djupt där nere. Att äntligen få vara ensam. Att komma undan där inga tankar finns.

Om jag ändå vågade lita på intet skulle jag skära ett djupt sår. Kanske mer än ett, låta blodet sakta rinna, ner längs armen, tillsist skulle hela jag vara full av blod. Ingen skulle få veta, bara jag och intet. Så avlägset men ändå så nära. Finns helvetet?

Du brukar säga att himlen och helvetet är en fråga om att möta sig själv och det man har gjort. Att uppleva sina egna gärningar, öga mot öga. Ingen kommer undan mötet med sig själv, alla kommer vi uppleva samma sak, men ändå inte. Vi är så olika du och jag, men ändå så lika.

Det är helvetet. Eller himlen, det är ingen som vet säkert. Varför skulle jag tro på förlåtelsen, när du inte gör det själv, du som borde veta så mycket mer än alla andra? När du ändå aldrig slutar anklaga dig själv, aldrig glömmer det som hänt.

Så varför ska jag då? Låt mig bara få leva, leva mitt liv! Mitt liv är inte som ditt, men du vill inte förstå…