Du står där själv i dörröppningen och funderar på om du ska skita i och gå till bussen, det regnar något kopiöst. Du beslutar dig för att stanna hemma, du kan ju alltid säga till mamma att du är sjuk!? Så stänger du dörren, tar av dig skorna som du precis för någon minut sedan hade snörat på fötterna. Ställer dem prydligt på sin plats i hyllan, hänger av dig jackan.

Plötsligt kommer du på att du måste ju ringa till skolan för att sjukanmäla dig, men du får inte, kan inte. Mamma måste göra det för du är inte 18. Fan, det är nu som klumpen i magen börjar växa. Du börjar få dåligt samvete, över vad du precis har gjort. Du springer snabbt och hämtar telefonen, slår in mammas nummer. Det går några signaler, sen svarar mamma. Du berättar att du inte "mår så bra", så klart så tror mamma på vad du säger, hon litar ju på dig. Du lägger på telefonen och går till ditt rum.

Lägger dig i sängen och slår på TV:n, men där var inget bra på Tv. Så du somnar i stället, medhanns klumpen i magen bara växer och växer.

Du vaknar plötsligt till, det är mamma som har kommit hem. Hon kommer in på ditt rum och frågar hur du mår. Nu blir du tvungen till att ljuga igen. Du har inget val, du måste ju ljuga.

Dagen börjar gå mot sitt slut, du sätter dig en stund vid datorn, loggar in på MSN! Du insåg snabbt att du inte skulle gjort det som du gjort idag, alla dina kompisar började fråga varför inte du kom till skolan och nu var du där igen, du var tvungen att ljuga.

Några månader senare. Nu har du glömt de där som hände för ett tag sedan. Men vad har hänt under all denna tid!? Det är nog inget som du vill berätta om, du känner bara den där klumpen i magen som växer sig större och större.

Du vet mycket väl att det du har gjort är så jävla fel, du har ljugit om och om igen om olika saker för dina föräldrar och för dina kompisar. Den senaste tiden har du börjat göra om samma misstag, om och om igen.

Men du anar inte att det finns ögon som ser allt, någon som ser var ända liten rörelse som du tar. Som bevakar varenda liten sak du gör, varenda steg du tar! En som ser hur du mår och vad du känner!

Men har man en gång börjat ljuga, så är det svårt att ta sig ur det. Det är bara att inse att allt man gör är fel, men det är inte lätt. Svårt som in i, men man måste försöka att ta sig ur den onda cirkeln. Kan andra så kan du!