Ensam, det känns som om hela världen är emot mig. Det är jag mot världen. Det känna som om inget kommer bli som jag önskar, jag som själv lovade mig en sak innan sommarlovet började! Men jag har inte lyckats, det blev bara skit.

Sommarlovet har inte varit som jag hade hoppats att de skulle vara. Längtar nästan tillbaka till alla de dagarna jag jobbade i regnet, för där var det ingen som såg mina tårar. Dum nog som jag har varit så har jag tänkt dag efter dag att jag ska ta dagen som den kommer. Men har börjat tvivla på att det är en så bra lösning som alla säger. I alla fall inte i längden, men har ingen annan lösning på de hela så!

Bara att jag är glad över att skolan börjar snart, låter säkert dumt. Men är trött på sommarlov nu! Vädret gör ju inte saken bättre, men just nu så skiter jag i om de öser ner för de har de ändå gjort hela sommaren i princip så varför inte regna in i de sista!? Mig spelar de då ingen roll, är ändå bara så trött på allt!  De blir ju inte bättre av att det är som det är, men jag vet inte vad jag ska göra!?