En av de jobbigaste sakerna som finns är när man vill vara hos någon, finnas där vid dens sida i vått och torrt. Men personen stänger en bara ute, eller så ser den inte att man finns där. Hur man än försöker, så ser den inte. Man ger personen chans efter chans, men personen inser inte vad man gör, att man vill finnas där.

Alla är vi olika, alla snackar inte om när dem har problem eller ä deppiga, men man kan i alla fall ta emot hjälp om någon vill hjälpa, även om man vill visa sig stark och klara sig på egen hand. Men ibland så behöver man faktiskt någon, någon som man liksom bara vet finns där om man vill prata.

Jag vet hur det är att vara deppig, har mött så många i min omgivning som är deppiga, själv är jag inte på samma nivå som dem, för jag har inte varit med om samma sak. Men det finns en del dagar då även jag är deppig och allt känns meningslöst. Hatar när personer bara stänger en ute, liksom bara säger A sen skiter i resten. Precis som om de bara söker uppmärksamhet.

Jag vet inte om du läser de här och jag bryr mig inte om du gör det eller inte. Men jag har gett dig chans efter chans, för att jag bryr mig om dig, men jag har nu börjat undra om du bryr dig om mig lika mycket!?