För att jag inte kan glömma, det vill inte försvinna. Tänker på de än idag, kan se bilden framför mig ännu. Kommer aldrig glömma, dagen den var så fin fast jag fällde många tårar.
Tårarna slutade aldrig falla, kommer så väl ihåg att jag hade skrivit en dikt till dig, skulle ha läst den själv för dig och de andra. Men jag kunde inte få stopp på tårarna, var helt knäsvag kunde inte stå upp, prästen fick läsa. Ångrar så att jag inte kunde samla mig och göra det själv.

Allt var så fint, alla var så fina i sina kläder, din kista var underbart vacker, naturfärgad fast den skulle vara vit, med röda fina rosor ovan på. Allt var bara så fint, men tanken på att du låg där i kistan, det kändes bara så svårt att förstå. Jag inbillade mig att det var någon annan som låg där i eller att den var tum. Jag berättade det för mamma! Men hon sa att det var du! Då kom det bara fler tårar. Hade velat ha dig vid min sida. Men tanken på att ändå var med oss fick mig att må bättre.

Du finns med mig än idag, kommer aldrig någonsin sluta tänka på dig. Du är med mig överallt i allt jag gör. Dagen då du lämnade oss, var nog den värsta dagen i mitt liv, men ändå så skönt. Orkade inte se dig lida mer, det var så hårt. Men de hade inte behövt ta slut just då, varför finns cancer? Jag hatar de, de bara förstör för allt och alla. Tanken på att du fick lida så mycket och sen veta att du skulle dö, fick mig att fundera. Fundera på varför livet ska vara så otroligt orättvist?

Vad är det för mening med att man ska behöva lida om man ändå vet att man för eller senare kommer att dö? Det är bättre om alla bara hade somnat in, i stillhet. Att se en människa lida, det tar hårt på en, man lider själv. Jag vill att du ska veta att jag led tillsammans med dig varje gång jag var tillsammans med dig. Viste inte hur jag skulle säga det till dig, men jag kunde bara inte. Det tog så hårt på mig, då jag fick veta att du hade cancer och att det var för sent att göra något åt det.

Om jag vetat de jag vet idag, så hade det kanske aldrig behövt bli så som det blev. Kommer ihåg när farmor fyllde år och vi var hos er för att fira henne, du hade köpt en jätte fin blomma. Du grät, alla grät, men du grät för att du var för svag för att klara av att gå och handla den själv, du viste att de skulle ta slut. Jag vist också men jag ville inte tro att det var sant, varje dag bad jag för att  läkarna skulle ha sett fel och att du var frisk. Men jag insåg att det inte var så tillsist, för när jag såg dig. Du var så svag, det var hemskt, slängde mig runt din hals, ville inte släppa men var tvungen.

Men du ska veta att jag har inte släppt taget om dig, jag tänker på dig varje dag. Allt jag gör, gör jag för dig, för jag vet att du vill att jag ska vara lycklig. Jag vill inte vara med om något liknande igen, men de kan man inte styra över. Man ska inte blunda för verkligheten, jag vet jag borde besöka farmor, mormor och morfar mer men när jag ser farmor tänker jag på dig och önskar så mest för hennes skull att du skulle finnas kvar, hon hade behövt dig precis som vi andra. Men det är ingen ursäkt! 

Det är många gånger jag tänker, du skulle farfar varit här, farfar kunde ha hjälpt mig och en massa andra saker. Men sen inser jag att du kommer inte komma tillbaka fysiskt men psykiskt är du alltid här! Farfar du finns i mitt hjärta jag älskar dig, kommer aldrig kunna älska någon som jag älskar dig<3