Plötsligt blev minuter till sekunderna, allting snurrar bara runt, runt. Känner mig så svag, en stor tomhet jag aldrig tidigare upplevt har smugit sig på mitt inre & jag vet inte vad jag ska göra.  Den har nu & för alltid blivit min verklighet.
Jag knyter sakta min hand, men känner inte mina fingrar. Handen är som förlamad. Jag blickar mot min spegelbild, men kan inte uppfatta den som förr. Älskling jag känner inget, inte som förr, du har gjort mig helt tom. 
Från första stund tvivlade jag så, vägrade inse att det faktiskt finns en sista kyss, såväl som en första. Jag blundade för tanken, men nu har sanningen tagit över & verkligheten smugit sig på.  Jag tar upp ett fotografi ur min ficka, ett fotografi på dig.
Min hand darrar som aldrig för, du lyser. Men åter igen straffas jag av min egoism, den piskar mig. Önskar att jag fortfarande kunde kalla dig min & inte bara i mina drömmar. Även om du inte skulle vara lycklig.  Jag kan plötsligt tänka klart & slås bara av en enorm smärta under bröstkorgen. Mina ben viker sig, känner mig svag & jag tvingas lägga mig ned. 
Det är just i de ögonblicket jag känner det. Blod. En skrikande tomhet inom mig & blod. Det snurrar igen, allt snurrar.  Ögonlocken börjar kännas tunga, sakta stängas, för att aldrig mer öppnas. Jag är på väg bort. Bort från verkligheten, somna in i min ensamhet... 
Men älskling, du glömde lägga tillbaka mitt hjärta. Nu lämnar jag denna värld, nu & för alltid. Slippa känna smärtan inom mig & kämpa mot verkligheten…